Poetika

Ja, alla som känner mig vet att jag skriver. Alla vet däremot inte vad jag skriver. För er kommer nu den stora nyheten. Det är naturligtvis tonårsdeppiga poetiska verk!
Ja, nu är det ju så, att min dator av någon anledning inte sammarbetar med haket längre. dessutom är haket fullt av riktigt knäppa människor. Så jag tänkte försöka mig på att publicera mina dikter i bloggform istället.

Detta innebär i och för sig vissa svårigheter. Som texempel, ska jag publiscera enbart nya alster eller även några gamla? Delar av sviterna och novellerna eller hela jotat? Bara det jag tycker är bra eller även allt skräp? Och framför allt, kommer inte det dra ner min så fina tanke om en glad blogg? För det vet ju alla att dikter till sin natur blir deprimerade ibland... Något svar på dessa brinnande frågor har jag för tillfället inte funderat ut, men oroa er inte kära (än så länge icke-existerande läsare) Jag kommer nog på något.

Tills vidare kan ni ju avnjuta denna lilla ordlek som siri rafsade ihop i slutet av november. Oh Joy!

Sena nätter blir till långa dagar på kontoret. Tiden mäts i kaffekoppens halvt urdruckna cirkel.Jag tickar vidare. Tackar för mig och går hem på slaget fyra genom snömodd och vilda vindar. Jag vägrar sömn jag vägrar lugn, allt jag vill är rörelse och svåra snår av människor jag känner till ansiktet. Men namnen, alla dessa namn jag ropade ut över hustaken om mornarna när solen ännu sov bortom skorstenens pelare! På kvällen blir det middag med föräldrar och välvillighet och leenden som är så falska att nackhåren reser sig på mig när jag påminner mig själv om att vissa saker är elementära för det psykiska välmåendet, såsom mat sömn och mänskliga relationer som vi borde värna om, ja verkligen! Och jag flyr från varje hand som stryker mig mothårs eller medhårs och är på håret att missa tunelbanan hem. ”Kraftiga förseningar på grund av snöstorm och social fobi” en jag är en tindrande stjärna av ord på ord som man säger i ytliga situationer hos bekanta på middag i början av november när allt förfrusit i struphuvudet. Och jag stupar i säng med huvudet tryckt mod en rektangulär kudde och inser att jag borde byta lakan, borsta tänderna och tvätta ansiktet rent från alla lögner jag genomlevt idag. Och jag somnar som en gris och vaknar som ett svin medveten om mitt eget förfall utan att göra något åt det.